Om gymnasiet på 1940-talet

Arosbrodern B.Folke Pettersson född 1928 tog studenten i RIII3 1948 i VHAL. Folke har tecknat ned och publicerat sina minnen "Vägen till Radiumhemmet". Han har välvilligt låtit Arosbröderna ta del av de avsnitt som handlar om tiden i gymnasiet på 1940-talet.

 

I Västmanlands län fanns det i början av 1940-talet och alltsedan år 1623 endast ett gymnasium, för övrigt Sveriges äldsta grundat av den mäktige biskopen Johannes Rudbeckius och lokaliserat till Högre Allmänna Läroverket i Västerås i skuggan av domkyrkan.  Då drygt 20 år tidigare en äldre kvinnlig kusin till mig efter realskolan i Köping skulle fortsätta sina studier fanns ingen möjlighet för flickor att få gymnasieutbildning inom hemlänet, varför hon fick söka sig till det privata lärverket "Skrapan" i Uppsala grundat av dr Schramm. 

Nåväl för att kunna infinna mig kl 8 då morgonbönen började i aulan i Västerås fick jag stiga upp tidigt på morgonen för att efter morgontoalett och morgonmål cykla 4 km till järnvägsstationen i Köping och där ta 6.30 tåget till Västerås. Det första året jag gick i gymnasiet hade inte elektrifieringen av järnvägssträckan fullbordats och det ångloks-drivna tåget avgick så tidigt. Nästa år då tåget drevs med ellok och nu var snabbare avgick det kl 07.00. Efter tågresan följde en rask promenad genom Vasaparken i Västerås och vi hann lagom slinka in i aulan innan vaktmästaren, som noga kontrollerade vår ankomst, hade stängt dörren. Efter skolans slut kl 16.30 gällde det att hinna med ett lämpligt tåg hem till Köping för vidare transport hem med cykel. Hemma vid 19.00 tiden och efter kvällsmåltid var det dags att läsa läxorna. Att det blev en kort natt till uppstigningen vid 05.00-tiden är uppenbart. På lördagarna slutade undervisningen redan kl 15.00 och därpå följde en lång ledighet ända till måndag morgon.

En gång inträffade ett tåghaveri en bit bortom Dingtuna. Vi blev stående mitt på linjen och det skulle ta lång tid innan felet blev avhjälpt. Hela gruppen av köpingselever tog ett raskt beslut, vi inväntade inte en eventuell buss, som möjligen skulle sättas in. I stället tog vi det inträffade som en fullgod anledning att i det vackra vårvintervädret ta oss till fots den återstående milen till Västerås. Det blev liksom en extra friluftsdag och vi kom ett par timmar för sent till skolan. 
Då det senare tillkom en möjlighet att söka ett statligt stipendium för täckande av kostnader för resor, rum och måltider på studieorten blev det betydligt lättare. Från andra ringen bodde jag under veckorna kvar i Västerås i ett litet rum eller snarare ett kök med en gasspis. Den fungerade om man stoppade in gaspoletter i en liten automat. Rummet var möblerat med ett bord, ett par stolar och en säng och hyran var överkomlig, 40 kr i månaden. Fru Holmer, hyresvärdinnan, var en vänlig prästänka och en stor beundrarinna av den stilige folkpartiledaren professor Ohlin.
Den som förmedlade hyresavtalet var en av mammas gamla väninnor, "Präst-Anna", som hade sina rötter i Odensvi. Namnet hade hon fått eftersom fadern var prästgårdsarrendator. Hon hade för övrigt ett annat hyresobjekt, som hon dock efter någon eftertanke själv avrådde från, det var i en liten villa hos hennes, "Rika Morbror". Den gentlemannen hade ett intressant förflutet som sjöman och som fårklippare i Australien, där han synbarligen tjänat inte helt obetydligt med pengar. Det visade sig dock, att han nu hade ett otal kattor och att det kanske var litet si och så med städningen i hans hus, varför rummet där inte ansågs helt lämpligt för mig.
På mitt lilla rum kunde jag laga min frukost och inte sällan middag. Lunchen åt jag på konsumbaren tillsammans med åtskilliga av mina klasskamrater, som kom resande från stadens grannkommuner. Oftast blev det rågmjölsgröt med lingon och någon smörgås eller möjligen flingor, äppelmos och mjölk. Några terminer intog jag tillsammans med min skolkamrat Bengt Fransson, också han från Köping, min lunch på en konsumservering, där vi vid bordet blev serverade gröt och mjölk, te och två franskbröd med ost för 45 öre.
Undervisningen handhades av lektorer väl meriterade med Filosofie Doktors eller Teologie Doktors grad - några hade till och med dubbla grader. Lektor Kristoffersson "Finken" som på latinlinjen undervisade i latin och grekiska undervisade oss på reallinjen i historia. Han hade en speciell teknik. I stället för att ha formella lektioner vände han sig oftast till en av oss elever under huvuddelen av lektionen samtalade och ställde frågor. Då man ofta inte svarade enligt hans önskan sade han inte sällan "ja så skulle man ju också kunna säga men jag skulle säga så här ....". Ett av "Finkens" käraste ämnen var det gåtfulla folket etruskerna och deras kultur. Det smärtar mig att medge att i ett samtal med honom i detta ämne var jag tämligen svarslös.
Lektor Wahlberg "Gasen"- kemiläraren förde i första ringen ett ganska hårt regemente - det sades att han på detta sätt ville skrämma bort de elever som inte var motiverade att läsa kemi. Inför andra ringen skulle man välja den ämneskombination, som skulle gälla fram till studentexamen. Hur det nu än var med "gasens" taktik, så var han i fortsättningen en mycket vänlig om än litet bisarr pedagog. Han sades ha varit industrikemist under krigsåren och haft som uppgift att fram-ställa konstgjort gummi och konstgjord bensin. "Gasen" ställde ofta praktiska frågor - hur man skulle kunna lösa vissa kemitekniska problem exempelvis hur man beter sig för att genomföra en kemisk katalytisk process, som krävde både mycket hög temperatur och högt atmosfäriskt tryck.
En annan fråga som han ställde var av värmeväxlarkaraktär.  Där kunde jag till hans belåtenhet föreslå en motströmsteknik, som på den tiden knappast fanns i praktiskt bruk. Lektor Wahl-berg hade en nära nog rabiat inställning till allt slabbande med kvicksilver. "The mad hatter" - den galne hattmakaren var en illustration av vad som kunde bli följden av kvicksilverintoxikation. Lektorn var mycket kritisk till tandläkarnas hantering av amalganet. I det här avseendet var han 50 år före sin tid och skulle nog ha haft ett och annat argument i den aktuella diskussionen om bruket av amalgan. Ibland kunde han föra lätt bisarra monologer som, "människorna är bra underliga - först utvinner man guld ur berget med dyrbara metoder, sedan transporterar man det över till Amerika och gräver ned det för att ha som valutareserv, men snart kommer väl den där atombomben dit och då kommer kanske guldet fram i dagsljuset igen".
Olof Rigge, vår fysik- och matematiklärare, var en vänlig, något tystlåten och kanske litet färglös person. Mitt intryck så här retrospektivt är, att hans undervisning inte var särskilt systematisk och ingående, utan att han ofta försökte förmedla snabba genvägar, i modern terminologi - "dirty shortcuts" för att lösa matematiska problem. Trots detta lyckades det hyggligt för mig att nå bra resultat med hjälp av tillgängliga läroböcker. Rigge förmedlade en gång ett erbjudande till mig att bli extralärare i matematik till en flicka i någon av de lägre klasserna, men jag avböjde, då jag inte ansåg mig hinna med det. Drygt 40 år efter studentexamen tillbringade jag och min hustru en semester på ett västkustpensionat. I receptionen föll mina ögon på eftersänd post och jag fann då på en tidning namnet Olof Rigge. Mycket riktigt i matsalen fann jag följande dag min gamle matematiklärare och hans hustru. Det visade sig, att han på äldre dar gift sig med en kvinna som tjänstgjort som laboratoriesjuksköterska på Samariterhemmet i Uppsala.
Då jag gick fram till hans bord och presenterade mig, kände han först inte igen mig och mindes ej mitt namn. Av en ren tillfällighet mindes han emellertid namnen på de av mina klasskamrater, vilkas fäder var direktörer eller teknologie doktorer på ASEA och Metallverken. Detta trots att mina betyg i hans ämnen väl var i paritet med nämnda klasskamraters. Jag passade på att gratulera honom till hans doktorsgrad - han var filosofie licenciat när han var vår lärare, och jag tyckte mig minnas en tidningsnotis som sade att han hade disputerat. Detta visade sig dock vara fel, han hade inte disputerat. Han fick emellertid klart för sig, att jag hade disputerat och var docent och överläkare. 
Vi hade ett längre samtal och hans hustru berättade en del gamla sjukhusminnen från Samariterhemmet. Hon hade varit med när gamle ärkebiskopen Nathan Söderblom kom till sjukhuset med tarmvred. Den legendariske kirurgen Pettersson, Långpelle, eller Sankte Pettersson, som han benämns i Olrogs visa, var tyvärr inte hemma. Bara "småpojkarna" var hemma för att ta ansvaret för hans högvördighets behandling och "då gick det som det gick". En av de här småpojkarna hade jag haft som en mycket kompetent och uppskattad chef och kirurgdocent.
Att inte alla lärare hade minnesluckor beträffande klassens fattighjon visar följande episod. Omkring 20 år efter studentexamen kallades jag i egenskap av jourläkare på Akademiska sjukhusets kvinnoklinik till en pågående förlossning där något behövde åtgärdas. Efter utfört ingrepp tilltalades jag så att säga "in statu nasquendi" (födelseögonblicket) av den för mig okända nyblivna modern med följande ord; "vet du om att du just nu har förlöst ett barnbarn till lektor N.N. från Västerås?".
Under ett par terminer hade vi en vikarierande adjunkt i svenskundervisningen. Denne led nog av en stor osäkerhet och avslöjades med att under lektionerna läsa innantill ur Schück, Wahrburgs litteraturhistoria. Han var också förtjust i isländsk litteratur och talade om en skald vid namn Tjodolf av Hvin och dennes "opreiserdrape". Självklart fick han därefter heta "Tjodolf". Det är inte lätt för osäkra lärare och någon barmhärtighet eller något medlidande från elevernas sida är inte att räkna med - snarare tvärtom. "Tjodolf" hade oturen att det elektriska ljuset ofta slocknade under hans eftermiddagslektioner på vintern. Han undrade ofta om detta också hände under andra lektioner. Vad han inte visste var att någon elev från en annan klass, vilken inte hade lektion då hade blivit vidtalad att skruva ur en säkring i korridoren. Mitt i mörkret kunde en hjälpsam elev tända en gengaständsticka som flammade upp som ett stort bloss, vilket "Tjodolf" tackade för.
Den som oftast stod för de här busstrecken var nog Sten Holmquist, "Quax" eller "Ponken", en elev som förde ett rikt uteliv i Västerås och som nu på sin meritlista kan teckna krogägare, innekändis, kavaljer till Alice Timander med mera. För några år sedan meddelade min dagstidning att han nu lämnat det jordiska och sörjdes av en stor grupp jazzintresserade personer vars intresse han aktivt delat. Ur minnesrunan som fanns att läsa i Sv. Dagbladet 17 nov. 2003 hämtar jag följande, "Hans minne lever kvar hos tusentals tacksamma stockholmare, som blivit delaktiga i ett nöjesliv som bar varumärket "Happy Jazz". Det var ett varumärke som Sten vårdade ömt. Människor skulle ha det trevligt på krogen, njuta av hygglig och inte alltför dyr mat, musiken skulle vara igenkännande och glad jazz, inga muskelberg skulle stå vid porten och sortera in gästerna och sedan slänga ut dem om de blev litet för glada". Så här post festum kan man kosta på sig den reflexionen att kanske Quax i sitt ur medel-Svenssons synvinkel aberranta levnadslopp dock utfört en betydande social gärning.
Nu åter till skolan. Under den sista lektionstimmen på lördagseftermiddagen som också hölls av Tjodolf frågade vi Köpingsbor om vi kunde få sluta en kvart tidigare för att hinna med ett tåg hem. Då en av oss reste sig och frågade om vi från Köping kunde få gå nu reste sig efter en tid halva klassen och lämnade skolan. Det förtjänar att påpekas att stadens namn uttalades ungefär - "Köaaping" - på det genuina målet. För egen del hade jag en hel del problem med "Tjodolf" - mina svenskuppsatser bedömdes med helt andra ögon än både mina tidigare och senare lärare haft. Efter att ha haft betygen AB till A fick jag plötsligt B eller möjligen B+.
Då vi i andra ringen fick pojkboksförfattaren lektor Martin Nylund som svensklärare hade jag åter toppbetyg på mina alster, vilket jag även fick på min studentuppsats.  Lektor Nylund gav oss en del tips om framtida yrkesval. Om vi inte fann något lämpligt fack, så fanns det två säkra sysselsättningar, man kunde bli lärarinnekarl eller barnmorskeman. Den första behövde kunna hugga ved till spisen och den senare bära barnmorskeväskan.
Som biologilärare hade vi adjunkt Walldén, som med anledning av sin litenhet kallades "Putte". Geografiläraren Edin var ännu mindre och löd därför under namnet "Roten ur Putte" eller enbart "Roten". Huvudparten av våra lärare var engagerade och stimulerande i sin undervisning med några få undantag. De främmande språken har alltid intresserat mig och i tyska, som ingick i mitt program i första ringen hade vi en ung entusiastisk lärare. Den lärare vi hade i franska under det första året och i engelska alla tre åren var en tämligen ointresserad och till synes trött pedagog, vilken sannolikt uppfattade lektionerna som något nödvändigt ont, som han deltog i för att få sin lön. Det här var en stor kontrast till den undervisning som i realskolan gavs i franska och engelska av rektor Flodin.
Åtminstone till namnet existerade en organisation för skolhälsovård och med tillgång till skolläkare. Tidigare hade jag kommit i kontakt med den endast så, att man någon gång under folkskoletiden fick lämna ett urinprov för analys. Därutöver kände jag endast namnet på den skolläkare, dr Ahrnfeldt, som skulle stå till tjänst i realskolan. Första året i gymnasiet hade jag känt en del stickningar och obehag i bröstet, vilket oroade mig, och jag uppsökte skolläkaren, vilken visade sig vara en äldre doktor, som gick under täcknamnet "Abu Fakir" - hans egentliga namn har jag glömt. Efter ett kort samtal tog han fram sitt stetoskop - en trätratt av samma typ som jag senare haft användning av för att avlyssna fosterljud. Efter att snabbt ha avlyssnat hjärt- och lungljud friskförklarade han mig omgående och utan ytterligare kommentar. Det fanns senare även en yngre skolläkare tillika flygläkare vid namn Fritsch. Med denne hade jag personligen inte någon kontakt, men jag beundrade hans strax efter kriget nyinköpta sportbil, som ibland stod parkerad bakom läroverket.
Ett viktigt och obligatoriskt ämne var gymnastiken, den leddes av kapten Algot Hammarberg eller löjtnanten Sjöö. Det krävdes en mycket uttalad krankhet för att bli befriad från en gymnastiklektion. En vanlig förkylning om än så besvärande var inte något godtagbart skäl, temperaturkontrollen måste visa åtminstone uppåt 38 grader. Den totalt humorfrie kaptenen sade att det finaste man kunde bli var överste och regementschef, vilket en av hans studentkamrater blivit, det var mycket finare än att bli professor. Kaptenen sades själv ha skaffat sig meriter genom att konstruera ett bombsikte. Skämtsamt kallades vi som gick i hans gymnastikundervisning för "Algots gossar".
De här åren i gymnasiet innehöll mycket mer än bara lektioner och läxläsning. Liksom i realskolan fanns även i Västerås en SSUH-förening, där vi hade sammanträden, studiecirklar om samhällsproblem med mera. Inte att förglömma var de fester som anordnades och de utflykter som företogs till grannstädernas föreningar till Uppsala, Örebro och Köping. Vid dessa resor fick jag ofta resa tillsammans med några kamrater i vår skolkamrat Gunnels gamla Ford som jag tror hade tillnamnet "Tuffy". Det fanns även enstaka andra kamrater, som likaledes ibland kunde förfoga över sina föräldrars bilar och generöst erbjuda improviserade utflykter till Uppsala, Stockholm och andra intressanta platser.
Utan överdrift kan jag hävda att drog- och alkoholproblem var okända för oss elever under skoltiden i såväl realskolan som i gymnasiet. En och annan smygrökte väl någon gång och vid ett tillfälle råkade en dåligt släckt fimp börja pyra och ge ifrån sig rök ur en trenchcoatficka i en korridor. Lektor Nylund, som passerade förbi, räddade situationen och tystade ned incidenten. Tuggtobak måste kanske räknas som drog och ett försök av klasskamraten Olof Lindahl från Köping att pröva densamma under en lektion i första ringen slutade i att han fick rusa ut ur klassrummet blågrön i ansiktet och präktigt illamående.
Västerås fosterländska gymnasistförening gav ut tidningen "Gymnasisten", i vilken jag tillsammans med några klasskamrater fick medverka. Mina små bidrag var av den arten att jag i likhet med Ferlin har anledning att säga, "Gud må förlåta mig somliga rader".
Sammanfattningsvis var gymnasietiden liksom realskoletiden en mycket lycklig tid. Efter 3 år i gymnasiet var det dags för studentexamen. Redan i mars skulle man anmäla sig beredd att ställa upp. I mitten av maj kom så studentskrivningarna och i slutet av månaden de muntliga förhören. Som ämne för min svenska studentuppsats valde jag bland de givna ämnena att skriva om, "Olika sätt att beskriva djurvärldens utveckling". Här kunde jag diskutera Lamarcks och Lysenkos teorier om möjligheten att förvärvade egenskaper skulle kunna övergå i ärftlig form men också Darwins lära om urval genom att de mest lämpade hade största chans att överleva.
Dessutom kunde jag få in ett avsnitt med mer modern genetisk teori om mutationstryckets betydelse. Uppsatsen belönades med ett högt betyg. Även i de andra skrivämnena - matematik. fysik och engelska blev resultatet gott, varför jag med viss tillförsikt kunde invänta de muntliga förhören.  I "muntan" delades vi in i grupper om fyra. Vår grupp fick stå till svars i svenska, engelska och fysik. Censorerna var professorer eller liknande och de ställde frågorna. Sålunda fick jag inför prof. Ryde från Chalmers i uppgift att härleda och bevisa formeln för växelströmmens effekt, vilket gick hyggligt. Inför förhöret i svenska språket och litteraturen kom vår lärare lektor Nylund in i klassrummet några minuter före utsatt tid och sade, "folkvisan genom tiderna - läs !!", samtidigt som han kastade till oss en bok. Lektorn fortsatte därefter att promenera med censorn ett bra tag ute i korridoren innan förhöret började. Hur det nu än gick till klarade vi oss skapligt. Av någon outgrundlig anledning kom jag att associera "Ack Värmeland du sköna" med Smetanas "Moldau" vilket föll i god jord. Då förhöret kom att beröra Wennerberg och gluntarna, frågade lektor Nylund till slut, "Ni kanske vill sjunga något ur gluntarna?" , varpå mina mer sångkunniga kamrater till lektorns och censorns stora förtjusning tog upp; "Nu är det tid att tänka på refrängen och efter dagens släp och slit bege sig hem till sängen". Detta blev utan tvekan en förlösande final på de muntliga förhören.
Sett ur min synvinkel hade vår gymnasietid och vår studentexamen inte något som helst gemensamt med det som skildras i den då nästan samtidigt inspelade filmen "Hets" att göra. Det är dock fullt möjligt att andra elever kunde ha upplevt tillvaron på ett annat sätt. Nu återstod att invänta betygskollegium och andra formaliteter innan man fick sätta på sig den vita mössan och i kollegierummet defilera förbi och tacka de uppställda lärarna innan vi rusade ut till de på skolgården väntande anhöriga som beprydde oss med blommor innan vi marscherade runt staden med fanan vilken jag fick bära i spetsen av tåget. Vi sjöng om studentens lyckliga dag, liksom man gjort i många generationer. Pappa som inte haft möjlighet att ta studenten kunde berätta att 50 år tidigare i slutet av 1800-talet då han exercerade beväring på Västmanlands regementes övningsplats Salbohed hörde han de jämnåriga sockenbor, som var studentbeväringar sjunga, "Sjung om studentens lyckliga dagar, skitiga skjortor och trasiga kragar".
Min hyresvärdinna prästänkan Holmér hade ordnat med kaffe, saft och kakor för de kamrater som följde eller snarast bar mig hem. Under lunchpausen efter de första muntliga förhören bjöd mammas goda väninna "präst-Anna" mig på en utsökt och stärkande måltid. Till examen hade också moster Beda från Ockelbo infunnit sig. Hon hade där uppe i Gästrikland blivit bekant med lektor Kulling, som tidigare undervisat i Ockelbo och nu passade hon på att hälsa på hos honom, möjligen i den tron att det kunde förbättra min situation inför examen. All likhet med herr Markurells i Wadköping mutförsök kontra censorerna är utesluten. Lektor Kulling hade jag ej haft i något ämne och han kände mig nog inte. Sannolikt var det nog från moster Bedas sida en liten triumf att visa lektorn, för vilken hon tidigare utfört städarbete, att hon hade en systerson som skulle ta studenten.

 

Publicerad 27 Mar, 2011 | Per-Erik Wallin | Kategorier: skolminnen, lärare,

Aktuellt

Operavisningen inställd!

Publicerad: Igår 10:58 | Operan har ställt in visningen idag, den 19 september, kl 16.00. Någonting oförutsett har inträffat. De beklagar och skriver "Självklart bjuder vi på en visning, där vi gemensamt hittar ett lämpligt datum!!" Bröder och systrar! Vi återkommer när det dags igen. » Läs mer

Fullsatt på Operavisningen!

Publicerad: 4 september | Operavisningen den 19 september uppskattas så till den grad av Sällskapets medlemmar att de 25 platserna var tagna redan inom ett dygn. Väntelistan växer och det är bara att chansa på återbud. » Läs mer

Följer du med bakom Operans kulisser?

Publicerad: 30 augusti | Vad hade Birgit Nilsson för sig bakom scenen? Hur kommer man upp och ner i orkesterdiket? Vad finns under falluckan? Onsdagen den 19 september kl 16.00 erbjuds du en spännande visning i Operahuset.Det gäller att sätta fart – antalet är starkt begränsat – anmäl dig direkt till sonjabjorken@gmail.com. Medlemmar i Arosbröderna (som betalt medlemsavgift!) kommer förstås i första hand - och till specialpris 75:-. I mån av plats kan gäst följa med till ordinarie pris. Pengar betalas direkt vid dörren till Sonja. Med kontanter eller Swish. Roligt att se dig på, framför och bakom scenen. Välkommen! » Läs mer

Publicerad: 30 augusti | » Läs mer

Golftävlilngen avgjord!

Publicerad: 25 augusti | Den 23 augusit spelade systrar och bröder på fina Bro Bålsta golfklubb. Mats Molander kammade hem toppvinsterna, Håkan Redebrant kom två, Sören Hedström knep tredjeplatsen. Robert Klingvall lyckades både spela golf och ta fina bilder. » Läs mer

Arosbrödernas Golftävling 23 augusti!

Publicerad: 7 juli | Torsdagen den 23 augusti är det dags igen för alla golfande Arosbröder att pegga upp. Vi träffas kl. 12.00 på Bro Bålsta Golf Klubb intar en gemensam lunch och går igenom spelet. Kl. 13.00 går första boll ut. Efteråt samlas vi för en liten prisceremoni och eftersnack. Priset, som är subventionerat av Arosbröderna, är 400 kronor för green fee och lunch. Anmälan senast den 15 augusti görs till Mats Molander via e-post: mats.h.molander@gmail.com eller på telefon 070-6564132. I anmälan ange hcp och ditt golf-id. De 400 kr erlägger du före start. Kontanter eller kreditkort. Vi ses den 23 augusti Golfsektionen » Läs mer

Premium Arosiensis nu i rätta händer

Publicerad: 10 juni | Emma Karin Rehnman fick sitt diplom oh 25 000 kronor av Arosbröderna. Det såg Elisabeth Björsen och Sören Hedström till och önskade pristagaren lycka till på skolavslutningen i Hallskolan. » Läs mer

Sommarlunch med bubbel!

Publicerad: 6 juni | Drygt trettio systrar och bröder önskade varandra glad sommar på Terminus! Hotellets ägare gladdes åt den varma stämningen och uppsluppenheten bland borden och höll ett vänligt och uppskattat tal. Ordförande Sören uppmanade alla att hålla utkik här på hemsidan och bland inkommande mail kring kommande aktiviteter. Han avslöjade också namnet på höstfestens hedersgäst - till allmän förtjusning. Redaktionen önskar härmed en mjuk och lagom varm sommar! » Läs mer

Premium Arosiensis klart!

Publicerad: 31 maj | Skolans ledning är färdig med genomläsningen av de arbeten som nominerats och det arbete som ska få Premium Arosiensis är "Den döende natten – dokumentation, kartläggning och gradering av ljusföroreningar", skrivet av Emma-Karin Rehnman i NA15C. » Läs mer

Några bilder från båtresan

Publicerad: 11 maj | Robert Kingvall höll kameran igång. Här kommer ett axplock. » Läs mer

Solglasögon upphittade!

Publicerad: 6 maj | Ett par solglasögon med slipade glas glömdes på båten i lördags. De har tagits tillvara. Maila info@arosiensis.se, så kan de återfås! » Läs mer

Välkommen till årsmötet!

Publicerad: 24 april | Bästa Arosbröder. –syster Härmed har jag glädjen att invitera dig till årsmöte i Sällskapet Arosbröderna Lördagen den 5 maj kl. 16.00 Stadshotellets bakficka (Gamla Gropen) Kaffe serveras Bifogat finner du dagordning och material för mötet, ytterligare sådant kommer att delas ut på plats Med vänlig hälsning Sören Hedström Ordförande bil.: årsmötesdokument » Läs mer

Fler på listan till festen den 5 maj!

Publicerad: 18 april | Nu är deadline passerad. Här är medlemmarna du kommer att träffa på Stadt! Plus några gäster! » Läs mer

Fler festglada till Västerås!

Publicerad: 16 april | Nya kommer till. Och ändå vet vi fler som kommer.. » Läs mer

Mer jubel i ditt jubileum?

Publicerad: 12 april | Påminnelse till dig som firar studentjubileum i år, jämnt eller halvjämnt, nytt eller gammalt- missa inte att anmäla dig till Arosbröderrnas vårfest på Stad i Västerås den 5 maj. » Läs mer

Senaste listan för vårfesten!

Publicerad: 12 april | Vi blir allt fler vid borden på vårens kalas. Och detta är inte alla. Vi vet fler som är på ingång, bl a blåsare och instrumenthållare... » Läs mer

Vårfesten drar..

Publicerad: 28 mars | Å så blev vi trettio till...Och ändå vet vi att många fler är på ingång. Du också? » Läs mer

De första till vårfesten i Västerås:

Publicerad: 22 mars | Nu rullar anmälningarna in. Här är de som kom först. Snart kommer nästa lista. Och då är väl du med? » Läs mer